trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

Jag vet inte vilken väg jag ska gå
Jag vill bara tydliggöra en sak. Jag är inte upprörd för att mina chefer inte ger mig en tillsvidareanställning. Jag har gjort hälften – eller förmodligen ännu mindre – av vad man bör klara under sina sex månaders provanställning. Jag klandrar dem inte för fem öre för det beslutet. Det jag kan tycka är en kniv i ryggen är att min chef upprepade gånger har sagt till mig att jag kommer få vara kvar, att jag inte ska oroa mig för att jag inte får några arbetsuppgifter och att jag bara ska komma hit och göra det bästa av situationen.

Jag vet att jag har fått en ny chans med den där visstidsanställningen, och att den i praktiken innebär att jag på ett sätt får vara kvar. Och det är jag tacksam för. Men. Och det här är ett stort men för mig. De har undanhållit sanningen för mig. Jag tycker faktiskt att det är uruselt av min chef att sitta och säga, både till mig och mina kollegor, att jag inte ska vara orolig och sen drämma till mig två veckor innan anställningens slut (ja, jag vet att det är den lagstadgade tiden) med att jag inte har fått fast anställning och att jag dessutom helst ska ta en längre paus eftersom de inte vill ha med mig att göra i det skicket som jag är i nu. Och återigen, jag klandrar henne inte för att de känner så, men jag blir ledsen för att de inte hade stake nog att berätta det för mig när det fortfarande fanns möjlighet att göra något åt saken.

Jag har på riktigt inte fått några uppgifter. Jag har gjort ett klientprojekt och sen har jag bara pysslat med småsaker. Interna projekt som inte har någon betydelse i en utvärdering av den anställdes prestation. Ja, jag har inte varit hundraprocentig, men jag har inte heller varit nollprocentig, vilket mina tidrapporter ger sken av. Och det har jag uttryckt till alla runt omkring mig. ”Jag hjälper gärna till.” ”Jag är disponibel.” ”Ni får gärna involvera mig i vad som helst.” Men det har inte skett. Varför vet jag inte. Kanske för att jag har varit ”själva sinnebilden av skör” som min chef uttryckte det, kanske för att de har bestämt sig redan innan för att jag är kass på det här, kanske för att de helt enkelt inte gillar mig, kanske för att jag inte har varit tillräckligt "på". Hur som helst så kom beskedet som en kalldusch för mig. Kanske jag borde ha förväntat mig det. Men det gjorde jag inte.

Och HR-mannen. Herre Gud vilken obehaglig typ. Hans sätt är en stor del i att jag tog så illa vid mig. Han var faktiskt övertydlig med att det inte var någon bra lösning och att jag mer än gärna fick sluta direkt. Han ifrågasatte liksom hela min person. Sa att han ju i och för sig inte kände mig men av det han hade fått veta drog han slutsatsen att det nog var tveksamt om jag verkligen var av rätt virke för den här branschen. Han kanske har rätt. Jag ska erkänna att jag själv ofta har undrat det också. Men jag kan tycka att han inte ska sitta och dra de slutsatserna i det läget. Men så klart, det är bara min subjektiva uppfattning av den situation jag befann mig i.

Om jag bara kom över den där olustiga känslan av att mina chefer sitter och pratar om mina undermåliga prestationer bakom ryggen på mig utan att någonsin planera att ge mig någon sorts feedback, då skulle jag inte tveka en sekund på att ta den visstidsanställning som jag har blivit erbjuden. För även om jobbet som sådant är knäckande i många avseenden, har jag lärt känna många fina människor här som faktiskt har blivit någon sorts trygghet för mig. Och känslan av att ha någon att vända sig till med vad som helst på sin arbetsplats tycker jag är ovärderlig. Den känslan har infunnit sig hos mig nu och jag vet inte om jag vill ge upp den. Samtidigt så är jag ofattbart dålig på att prestera bra i en miljö där jag känner mig icke-uppskattad och helt enkelt otillräcklig. Jag önskar att så inte var fallet. Men bättre än så är jag inte.

Jag hoppas att svaren kan komma till mig snart. Att det går upp för mig vad som är viktigast. Att jag inser vad som är bäst att göra. Jag vet att jag bara kan hitta svaren i mig själv. Men ibland kan jag ändå desperat önska att någon annan bara kunde tala om för mig vad som är bäst. Vad som är den rätta vägen nu. Eller så kanske det inte finns någon rätt väg i ett sånt här läge. Kanske jag bara måste välja någonting och sen köra på det. Oavsett, så önskar jag att jag kunde ringa honom och få hans råd som jag brukade. Det är bisarrt. Allt det som händer just nu är på något sätt ett utflöde av hans handlingar. Ändå känner jag instinktivt att jag vill vända mig till honom för råd. Det är extremt irriterande, men jag kan bara inte få bort det.

Sparken
Jag fick sparken idag. Alldeles nyss. Min provanställning går ut om två veckor och de säger att de inte kan ge mig en tillsvidareanställning för att jag inte har uppnått de formella målen och det skulle bli så orättvist mot andra som de nekar fortsatt anställning på grund av ej uppnådda mål. Eftersom de fortfarande tror på att min förmåga finns där någonstans och eftersom de är såååååååå schysta vill de emellertid göra ett undantag för mig. Undantaget går ut på att de erbjuder mig en visstidsanställning på sex månader för att visa vad jag går för. Denna anställning ska börja efter en liten ”paus”. En paus som kan vara så kort som en vecka, men som de gärna ser är längre. Tills jag är stark nog. Fast HR-gubben var noga med att poängtera att jag kanske inte passade för den här sortens yrke generellt. Att jag kanske aldrig hade varit stark nog och aldrig skulle bli det heller. Han sa även att jag givetvis också kunde ta mina saker och gå om två veckor när provanställningen är slut. Att det inte var något problem om det var det jag ville.

Till alla andra ska de säga att ”pausen” är en semester. För ingen får veta om detta ”undantag”. Då skulle folk kunna tro att man generellt sett får en andra chans och det vill de inte. Och just det – de är så snälla så jag behöver inte städa skrivbordet under pausen. Jag får ha kvar mina grejer. Visst är det schyst? Å ena sidan klandrar jag dem inte, jag har ju uppenbarligen inte presterat så som man måste. Å andra sidan har jag sagt till min chef många, många gånger att jag är orolig att jag inte ska få vara kvar, att jag är orolig för att jag inte får arbetsuppgifter och därmed inte kan visa någon form av förmåga. Hon har bedyrat att jag inte ska oroa mig. Hon har sagt att jag bara ska komma till jobbet och göra mitt bästa. Hon har sagt att jag kommer få vara kvar om jag vill det. Mina kollegor har också flera gånger frågat min chef om det är säkert att jag kommer få vara kvar. För de har sett min oro och velat hjälpa antar jag. Chefen har då gång på gång bedyrat att det inte är några problem.

Jag är tacksam för en andra chans. Det är inte det. Och jag tackar Gud för att jag lyckades klämma ur mig att jag var tacksam där när jag satt med tårfyllda ögon och precis hade signerat beslutet om att min provanställningen upphörde utan att övergå i en tillsvidareanställning. Men även om jag är tacksam är känslan av att ha blivit grundlurad större. Jag vet inte hur de där målen ser ut. Det vet jag fortfarande inte. Jag har inte fått några indikationer om att det fanns formella mål som om de ej uppnåddes omöjliggjorde fortsatt anställning. Ingenting. Nada. Njet. Jag har vetat att jag inte har presterat tillräckligt. Jag har skämtat högljutt om att jag måste vara deras sämsta anställda. Men jag har ändå ansträngt mig på alla sätt för att bidra med någonting. Jag har tagit på mig alla interna skitprojekt, gjort en egen kunskapsdatabank för att jag och mina kollegor inte ska behöva leta förtvivlat i gamla rapporter. Jag har gjort en julklappskalender och gjort powerpoint-presentationer för att hjälpa till höger och vänster. Men det var inte ens nära tillräckligt för de formella målen mäter debiterbarhet. Super.

Jag vet inte hur jag ska göra nu. Jag vet inte om jag kan komma tillbaka till jobbet efter en ”paus” och återigen behöva ta blickarna. Återigen behöva bryta den där barriären. Och sen dessutom veta att jag har sex månader på mig att bevisa något som jag inte ens har varit nära under den här tiden. Och HR-gubbens ord har satt sig i mitt huvud. Han ville så himla gärna att jag skulle säga att jag inte ville fortsätta. Aldrig har någon varit så tydlig utan att säga det rakt ut. Han sa om och om igen att det egentligen var fel arbetsrättsligt och att jag absolut kunde sluta direkt om jag ville. Så var problemet ur världen antar jag. Jag vet inte om jag kan sitta här i sex månader till och känna mig inte bara grundlurad utan även oönskad. Jag vet verkligen inte om jag kan det.

Idéspruta
Fram tills nu har jag haft en väldigt olustig känsla i kroppen. På tåget i morse satt jag bara och stirrade rakt fram. Ville inte titta på mobilen. Ville inte lyssna på musik. Jag bara stirrade. Det var verkligt obehagligt.

Men nu. Nu har jag precis varit på ett möte angående underhållningen på en middag vi ska ha här på kontoret nästa vecka. Alla som har jobbat mindre än ett år är automatiskt ansvariga för denna underhållning. Jag kände mig maximalt ofestlig när jag gick till mötet. Satt i ett hörn. Folk började prata men engagemanget var väl inte direkt kolossalt.

Helt plötsligt fick jag en idé och bara öppnade munnen. Vet inte varför, vet inte hur det gick till. Jag har alltid varit en idéspruta, men ofta varit för blyg för att våga ta plats. Men idag berättade jag om min idé. Och den föll väl ut. Det var inte direkt mind blowing, men det var något. När jag började prata kände jag hur huvudet fylldes med tusen idéer till. Så som det brukade vara förut. Den egenskapen försvann sekunden han lämnade mig. Nu kanske en liten del är tillbaka. Jag hoppas det. Jag hoppas det så innerligt.

En svartsjuk demon bor i mig
Jag gjorde alldeles nyss något jag bara inte får göra. Något som jag vet ger mig mardrömmar. Något som är så självdestruktivt som det kan bli. Något som drar fram den värsta och mest svartsjuka versionen av mig själv. Jag gick in på hennes facebook. Han har blockat mig/gjort sin profil hemlig/vidtagit alla åtgärder man kan för att varken jag eller någon jag känner ska kunna se vad han gör där. Men hennes profil. Den ligger där vidöppen. Hon har ändrat profilbild. I hennes ögon ser man att hon tittar på någon särskild in i kameran. Hon är snygg. Det fastställandet gör mig absolut inget gott, men det är obehagligt lätt att konstatera att hon är märkbart snyggare än mig. Kärlek avgörs inte av utseendet, men om det var någonting folk sa ofta till honom och mig, var det att vi hade ett sånt äktenskapstycke. Att vi passade ihop. Inte bara själsligt utan också utseendemässigt. Och nu är han med henne. En verkligt attraktiv kvinna. Det gör på något sätt ännu ondare. Att han är med någon bättre nu.

Hennes nya profilbild hade gillats av uppskattningsvis samma antal som hälften av mina totala facebook-vänner. Jag är ingen social stjärna. Inte han heller. Men hon är. Också där faller jag kort. Det är för jävligt. En av de personer som hade gillat denna nya profilbild var hennes före detta pojkvän. Paus. HUR ÄR DET MÖJLIGT? Om han vet sanningen måste han vara en väldigt mycket större människa än mig. Han kan bara inte veta. Han kan inte ha en aning om vad hans före detta flickvän sysslade med de sista veckorna av deras relation. Han kan bara inte veta det. En del av mig vill ta rätt på hans telefonnummer och ringa upp honom nu, nu, nu. Berätta varenda motbjudande detalj i deras svek. Få honom att hata såsom jag inte kan förmå mig själv till. Jag vill att han ska skälla på henne och få henne att må riktigt dåligt över hur hon har behandlat någon hon en gång älskade. För att hon inte bryr sig ett skvatt om vad hon har gjort mot mig, det ser jag som fastslaget sen länge.

Det här som jag nyss har beskrivit är inte en sida av mig själv som jag är stolt över. Snarare förfasas jag över att dessa känslor finns i mig. Jag vill inte vara en sån människa. Särskilt vill jag inte känna saker som absolut inte gör mig något gott. Men det är demonen i mig som har klöst sig fram. Det är det förbannade i mig som inte kan ta sig något annat uttryck just nu. Åh, det är så ofattbart dumt att göra det jag just gjorde. Att titta på bilder sådär. Jag har en liten släng fotografiskt minne. Inte så att jag kommer ihåg varenda detalj, men saker har en förmåga att fastna på min näthinna lite hårdare än vad jag tror är normalt. Vad jag hatar mig själv just nu. Fan för att jag inte bara kan släppa dem två, och fokusera på mig själv istället. Helvete.

Komik
För några månader sen gjorde jag en ganska komisk grej. En dag vaknade jag upp och var så förbannat arg för att jag hade fallit för hela den där romantiska idén om ett kyrkobröllop. Om att stå framför en präst och lova varandra trohet inför Gud. Jag tror inte ens på Gud. Min farmor har en stark tro, och när varken jag eller mina småsystrar valde att konfirmera oss, blev vi på skoj kallade släktens ”hedningar”. Men jag har stannat kvar i Svenska kyrkan av den enkla anledningen att jag så gärna ville gifta mig där. Jag ville ha det där prinsessbröllopet som jag drömde om som liten. Skrida fram till altaret i en blomsterprydd kyrka och möta hans blick. Jag skäms lite för att erkänna det, men jag grät när kronprinsessan Victoria gifte sig. Han var lite lik prins Daniel på något sätt. Jag är egentligen inte särskilt intresserad av kungafamiljen heller, men på grund av min farmors livslånga prenumeration på Svensk Damtidning, har jag kommit att bli mer insatt än vad jag kanske skulle ha valt annars. Jag kom för flera år sen fram till att han var lik prins Daniel. Lite tillbakadragen, blyg, ödmjuk och omtyckt av de flesta. Och jag drömde om samma prinsessbröllop som Victoria och Daniel hade.

Den där ilskan jag kände den dagen resulterade i att jag mailade kyrkan och frågade hur jag kunde gå ur fortast möjligt. Jag fick en blankett hemskickad med en ansökan om utträde. Några dagar senare fick jag hem ytterligare en blankett. En blankett där de ville att jag skulle ange anledningen till att jag hade valt att gå ur kyrkan. Det fanns alternativ som ”ekonomi”, ”annan religiös tro” etc. Jag kryssade i ”annan” och skrev sen på raden nedanför följande: ”Jag har bara varit medlem i Svenska kyrkan för att jag ville gifta mig i en kyrka. Min fästman var för ett tag sen otrogen och lämnade mig för en annan kvinna en vecka efter att vi skickat ut våra bröllopsinbjudningar. Jag vill inte längre gifta mig i kyrkan och går därför ur nu. Jag är ledsen.” Ganska sorgligt, men också lite komiskt på något sätt. Den stackars kyrkoherden fick ta min ilska och bitterhet den dagen. Han blev nog rätt förvånad tänker jag.

Trött och rädd
Jag somnade precis sittande vid mitt skrivbord. Vaknade av att armen dunkade i stolen. Det kändes hemskt oprofessionellt. Jag skäms nästan av att erkänna det för er här. Det värsta är att jag har längtat efter att få vara trött. Att slippa adrenalinet som gör att jag kastas i höghastighet mellan olika obehagliga minnesbilder. Men det är inte skönt att vara så här trött heller. För tankarna försvinner aldrig. Hjärnan jobbar långsammare, men likväl finns de alltid där. Nu sitter jag och undrar förtvivlat hur jag ska orka ta mig hem. Särskilt promenaden mellan kontoret och tåget. Det finns inget värre. Så många triggers. Så mycket rädsla. Jag mår illa när jag tänker på det. Skulle behöva en kompis att hålla i handen. Som när jag gick på dagis. Gå i ett led efter de andra och hålla min kompis i handen. Jag vill inte gå den där promenaden ensam. Jag tycker att det är så konstigt att det känns svårare och svårare att vistas inne i stan. I början ville jag nästan få syn på honom. Nu är jag absolut livrädd.

Andras lyckliga relationer
Jag har en kollega på jobbet som jag ofta äter lunch med. Mina favoritluncher är när det är bara hon och jag. Inte för att jag inte gillar de andra, utan för att jag tycker att det är lättare att prata med en person i taget. Och denna kollega är bäst. Hon är alltid pålitlig och dessutom en frisk fläkt. Jag har sagt till henne att jag inte riktigt klarar av dessa evinnerliga samtal om bröllop och barn som mina andra kollegor är experter på. Men jag behöver aldrig oroa mig när jag pratar med henne. Hon har alltid starka åsikter om allt mellan himmel och jord och även om jag redan förut uppskattade hennes sällskap, uppskattar jag det än mer nu. I jämförelse med andra samtal jag tvingas delta i där jag till slut står apatisk med tom blick utan att säga ett ord, är det endast några få gånger jag blir påmind och ledsen när jag pratar med henne. Jag vet inte om det är det hon pratar om i sig eller sättet hon gör det på. Men det är något med henne som gör att det känns fel att vara ledsen. Det är bra. Att ha henne som kollega. Även om hon, liksom varenda kotte på mitt jobb, är gift eller åtminstone sambo sen hundra år tillbaka, får jag inte ensamheten upptryckt i ansiktet som så ofta är fallet i konversationer med andra kollegor. Det är inte det att jag inte unnar andra lyckliga relationer, för det gör jag verkligen, men jag tror att det är oundvikligt att som lämnad inte känna att det är jobbigt när andra pratar om sina lyckliga relationer. Jag vill alla mina vänner väl, men ibland blir jag tokig av att nästan varenda en har en kärleksfull respektive som verkar älska dem över allt annat. Det går inte att förklara på annat sätt än att ensamheten känns mindre påtaglig när andra i min närhet också är ensamma. Det är lite hemskt, men sant.

Jobbet
Jag har precis druckit en kopp te i sällskap av två kollegor. Vi pratade om organisation och olika sätt att förbättra verksamheten. Jag kan verkligen känna att jag brinner för den sortens frågor. Även om jag inte kan uppbåda den osannolika mängd energi och glöd som jag förut brukade göra när jag talade om såna frågor, kan jag fortfarande känna att det rycker tag i mig. Effektivisering och förbättring av organisationsstrukturer. Gud, jag inser att jag låter helflummig nu. Men det känns som ett gott tecken. Det är synd bara att mitt jobb inte alls går ut på att syssla med såna saker. Och extra synd är det att jag inte vet vad det är för jobb som gör det.

Precis innan testunden pratade jag med min ena chef. Hon ville veta hur jag mådde. Jag sa som det var; att jag går till jobbet men att det i princip är det enda jag mäktar med. Utöver min andra chef, som mest skäller på mig, är alla på mitt jobb väldigt snälla mot mig. Jag vet att de som jobbar i min lilla grupp vet. De vet, och även om de inte förstår, verkar de i alla fall acceptera. Det är jag tacksam för.

Trycka undan
Jag verkar på något sätt ha tappat orden. Vet inte varför. Men jag vill helst inte prata om honom längre. Förut satt jag nästan och väntade på att få berätta varenda liten detalj som plågade mig. Nu vill jag helst trycka undan. Jag klarar inte att höra hans namn högt. Jag klarar inte att se hans namn i skrift. Jag undviker allt som på något sätt påminner. Promenaden mellan tåget och jobbet går jag med huvudet djupt sänkt och musik i öronen. Jag är livrädd för att han eller hon helt plötsligt ska vara där. Livrädd för att se eller höra något som triggar ett minne.

Känslor
Jag vet att det jag gör just nu inte hjälper mig. Jag vet att inget gott kan komma ur att gräva ner mig så här. Jag vet att det är pinsamt hur dåligt jag mår trots att jag har så många saker i livet att vara tacksam över. Men det är som att något har tagit besittning över mig. Jag kan inte längre tänka och agera logiskt. Jag har egentligen alltid varit en känslomänniska och jag har haft svårt att bortse från vad jag känner och agera helt rationellt i alla situationer. Mina känslor har alltid fått ta en stor plats i mitt liv. Men så här. Att de så här ursinningslöst tar över hela mig, det har jag svårt att hantera. Jag vill inget hellre än att skaffa mig skygglappar och bara köra på som en maskin. Slippa känna allt så intensivt hela tiden. För mina känslor är outhärdliga. Och de bryter ned mig bit för bit. Förut kunde jag uppskatta att jag var en känslomänniska. För på samma sätt som jag ibland kunde falla ganska djupt på grund av ledsamheter, kunde bra saker få mig att känna absolut total lycka och glädje. Nu avskyr jag mina känslor. De gör mig inget gott alls. Jag önskar så att de bara kunde försvinna.

Skräcken
Orden kommer inte ur mig på samma sätt längre. Förut var de som en ursinnig flod som krävde omedelbar uppmärksamhet; här och nu skulle de ut. Utan utflöde hotade de spränga sönder mig. Det är inte så längre. Jag är trött. Orkeslös. Stänger in mig själv. Tankarna finns där. De lämnar mig aldrig. Inte för en sekund ger de mig vila. Men de vill inte längre ut på samma sätt. De har bäddat in sig i mitt innersta och jag måste gräva djupt för att få ut dem; för att kunna sätta ord på dem. Det är plågsamt. Det gör fruktansvärt ont att ge skräcken en röst. Skräcken för att den kärlek han känner för henne är djup, äkta och evig. Skräcken för att han aldrig kommer att sakna mig, aldrig kommer att vilja ens försöka älska mig igen. Skräcken har blivit min ständiga följeslagare. Och den gör att allt känns becksvart. Becksvart och hopplöst.

Danska
Det finns så osannolikt många människor som talar danska på mitt jobb. Osannolikt många. Jag får kalla kårar och gråten stockar sig i halsen när jag råkar hamna i en position där jag inte kan gå undan utan måste sitta och lyssna när de talar klingande danska med varandra. Det kan tyckas som världens minsta grej, men det gör så satans ont. Det fullkomligt skär i mig. Förut har danska inneburit glädje. Jag har nästan blivit lite uppspelt när jag har hört någon tala danska. Nu gör det bara ont. Så fasansfullt jävla ont gör det.

Hans famn
Mornarna är värst. Överlägset värst. Då är nattens drömmar ännu färska i mitt minne. Då har jag en hel dag framför mig, en hel dag där min hjärna kommer att fyllas med minnen av honom. Jag saknar honom vedervärdigt mycket just nu. Jag skulle ge vad som helst för att få vara i hans famn en gång till. Vad som helst.

Låt mig bara försvinna
Jag är tom men samtidigt överfull. Jag vill få ut saker men samtidigt aldrig någonsin sätta tankarna på pränt. Jag har ett behov av att berätta men samtidigt vill jag bara glömma. Jag är så trött men samtidigt uppfylld av en dunkande ångest. Allting sliter och drar i mig så ursinnigt just nu att det känns som att jag ska gå sönder när som helst.

Jag har med hjälp av en sömntablett sovit sex timmar i sträck i natt. Somnade under ett avsnitt av en serie som jag tittade på med en syster i min säng. Det är det bästa, när jag får somna samtidigt som någon annan är nära. När jag slipper omringas av ensamheten. I övrigt har jag inget upplyftande att skriva. Jag har som vanligt andan i halsen och kan inte stänga ute honom ens för en sekund. Jag har i princip inget att göra på jobbet, vilket innebär att det är omöjligt att fylla hjärnan med annat än panik.

Panik, panik, panik. Panik över att mitt liv är borta. Panik över att hans handlingar har förstört oss för all framtid. Panik över att jag aldrig ska få chansen att reparera. Panik över att jag inte vill leva utan honom. Inte ens lite. Jag vill bara försvinna ut i intet. Försvinna och slippa ha så ont. Slippa sakna. Slippa älska. Jag är inte stark nog för det här. Jag är inte stark nog för att fortsätta utan honom.

Sparlåga
Jag är helt tom. Blicken är stirrig och rörelserna långsamma. Det enda jag känner är klumpen i halsen, tryckvågorna i bröstet och illamåendet sakta annalkandes i bakgrunden. Jag orkar inte le. Min kollega frågade mig precis varför jag är så ”grouchy”. Det syns på mig nu. Det går inte att fejka idag. Men jag måste ta mig igenom några timmar till. Har saker jag måste göra idag. Möten att delta i. Jag vet inte hur det ska gå till. Hela jag går på sparlåga just nu. Men jag måste ta mig igenom dagen. Jag måste på något sätt lyckas ta mig igenom den här dagen.

En plats för att andas
Jag mår dåligt. Det är värre än vanligt. Ångesten pumpar i bröstet och illamåendet sköljer i vågor över mig. Jag klarar inte det här. Min hjärna jobbar i högsta möjliga hastighet med att spela upp minne efter minne. Helt obetydliga saker; när vi gick en promenad, när vi gick på gymmet, när vi handlade mat, när vi gick på bio, när vi köpte färg till lägenheten, när vi åt frukost i soffan, när vi tvättade kläder. Helt obetydliga saker som gör att jag håller på att kollapsa. Allt gjorde vi tillsammans. Jag vet inte var jag ska ta vägen i tanken. Jag letar panikslaget efter ett andningshål, ett minne som inte rör honom, tankar som inte fyller mig med ångest. Men det går inte. Hela hjärnan är full med bilder av oss. För han var med på allt. I varenda liten del av mitt liv hade han en roll och var betydelsefull. Och jag var helt säker på att han kände samma för mig. Vad gör han av sina tankar nu? Tänker han aldrig tillbaka på något annat än deras fyra månader tillsammans? Eller tänker han tillbaka på oss ibland, bara det att det inte gör ont för honom? Bara det att han inte saknar det minsta? Vad gör han med sina tankar? Och vad ska jag göra med mina? Jag hittar ingen plats att vara på. Jag hittar ingen plats där jag kan andas.

Detta förbannade illamående
Jag sitter med en påse redo under skrivbordet. Jag mår illa. Jag mår riktigt, riktigt illa. Vet inte om det är den nya medicinen. Har en liten andningspaus nu när jag skriver det här. För jag får i alla fall såna. Jag har alltid haft lätt för att må illa och jag kan inte räkna hur många gånger han under de här nio åren har kommit som en räddande ängel och stöttat mig hem med en påse i handen. Jag har fallit ihop på jobbet, i skolan och på stan. Och han har kommit varenda gång. Suttit med mig på toaletten, hållit min hand och strukit undan håret ur mitt ansikte.

Han har varit där för mig på alla sätt man kan tänka sig. Kanske det blev för mycket till slut? Kanske han inte orkade med en vardag där allt inte flöt på smärtfritt hela tiden, där solen inte sken varenda dag? Men för mig var det alltid sol. Varje dag med honom var för mig verklig lycka. Det är ingen desperat efterhandskonstruktion, utan det var något jag faktiskt kände. Absolut varenda kväll kröp jag in i hans famn. Det var inte en dag som gick förbi utan att vi somnade i varandras armar. Och jag var så fantastiskt trygg, glad och lycklig.

Anti-depressiva
Jag tog för någon timme sen min första tablett anti-depressiv medicin. SSRI-preparat. Frågan huruvida jag skulle börja äta dessa togs upp redan för flera månader sen. Hos akutpsykmottagningen. Psykiatrikern där skrev ett recept, men rekommenderade det egentligen inte så länge jag fortfarande var i något slags förlängt chocktillstånd. Jag bestämde mig för att jag inte ville gå den vägen. För jag var livrädd för vad en sån medicin skulle göra med mig. Livrädd för bieffekterna. Livrädd för att de första veckorna skulle bli ännu sämre, en försämring jag inte på något sätt trodde mig kunna överleva. Livrädd för att vara fast med dem för evigt. Men nu. Nu går det inte längre. Det har gått fyra månader. Och mörkret håller på att förgöra mig. Det finns inga ljuspunkter. Att äta anti-depressiv medicin känns inte längre som ett val, det känns som ett måste.

En fot framför den andra
Läkaren i morse var kall. Robotliknande. Jag var där i tio minuter, sen var det klart. Jag fick utskrivet någon stämningshöjande medicin och fick dessutom en tid hos samtalsterapeut nästa vecka. Var för skärrad för att komma ihåg att fråga om sömntabletter. Gick sen mot jobbet. Helt plötsligt slutade benen att röra sig och jag stod bara still på gatan. Jag stod så i flera minuter. Tänkte att nu, nu går jag sönder på riktigt. Nu lägger kroppen av. Jag försökte tänka på mina 365 dagar. Jag försökte tänka på att ingen vet vad som rör sig i hans huvud. Jag försökte tänka på att ingen vet vad som kommer att hända i framtiden. Och så fortsatte jag gå. Satte en fot framför den andra tills jag var framme vid kontoret. Och nu sitter jag här. Framför mitt skrivbord. Och jag tänker banne mig klara mig igenom också den här dagen.

Förvirrad, desperat, trött och livrädd

Jag vet inte vad jag ska känna. Jag får så många råd. Råd av välvilja, råd av ilska, råd av frustration, råd av kärlek. Jag ska inte vara ett offer – jag ska vara i känslorna. Jag ska ge mig själv tid att älta – jag ska välja att tänka positivt. Jag ska tränga bort de negativa tankarna och låtsas vara glad – jag ska låta mig själv vara ledsen. Jag ska skriva av mig allt jag känner – jag ska inte skriva negativa saker för då gräver jag ner mig. Jag ska se till att sysselsätta mig – jag ska låta mig själv vila.

Jag är förvirrad. Jag är så förvirrad. Jag försöker må så bra som möjligt i alla situationer. Jag låter det hemska komma bara när jag inte kan hålla det inne, men det är fortfarande alldeles för många timmar. Alldeles för många. Jag försöker göra saker, men just nu upptar jobbet så mycket av min energi att det inte finns någon kvar till att träffa vänner. För att umgås med vänner tar energi från mig. Även om det är världens finaste vänner. Jag har alltid känt så. Att jag blir trött av det. Det är väl ett prestationsspöke i mitt huvud det med antar jag. Att bara vara hemma med min familj är det enda som inte tar energi. Så har det alltid varit egentligen, men nu är det så mer än någonsin förut.

Idag mår jag sämre än vad jag har gjort på flera veckor. Jag vet inte varför. Jag har hetsigt skrivit ett långt sms till den enda av hans kollegor som jag förut har haft någon som helst kontakt med. Jag har inte skickat och jag ska inte skicka. Men jag har skickat sms till hans mamma. Fastän jag lovade mig själv att inte göra det. För det enda som sker är att jag förstör min relation med henne. Men jag vet inte var jag ska göra av tankarna längre.

Jag vaknade desperat. Och desperationen avtar inte. Jag orkar inte ta tag i någonting alls. Ikväll skulle jag ha sovit i lägenheten. Gå till husläkare imorgon bitti klockan åtta. Fortsätta till jobbet. Träna ett pass på kvällen som jag redan har anmält mig till. Det är så avlägset att det inte ens känns verkligt längre. Precis allt är overkligt igen. Min morbror sa till mig igår att jag måste sluta kämpa så hårt. Jag förstod inte vad han menade, jag måste ju kämpa för att kunna gå till jobbet, för att leva något som kan kallas liv. Han förklarade att jag måste sluta kämpa emot känslorna och acceptera. Men om jag slutar kämpa emot, då blir det så här. Då ligger jag paralyserad i sängen eller soffan utan förmåga att göra någonting alls. Ingenting alls förutom att gråta och låta tiden gå.

Jag orkar snart inte mer. Jag är så trött. Jag är livrädd inför jobbet imorgon. Livrädd för vad jag ska ställas inför. Jag är livrädd över att flytta till lägenheten. Så livrädd att jag inte ens vet om jag någonsin kommer att kunna. Tänk om jag aldrig klarar det. Idag är det exakt fyra månader sen jag flyttade ut ur den där lägenheten. Och i samma sekund smsade han henne och sa att det var klart. Att jag var borta och att han ville satsa på henne. Jag vet inte hur jag ska orka fortsätta längre. I mitt huvud spelas minnesbilderna av sommaren upp om och om igen. Det som jag trodde var världens bästa sommar. Sommaren då vi la grunden för en sagolikt underbar framtid tillsammans. Men allt var bara lögner.

Rövstack och fulla bröst

Jag har haft en bättre kväll. Och jag hoppas på en bättre natt.  Bättre sömn. Bättre drömmar.

Innan middagen satt vi och åt snacks, jag och min ena syster. Hon berättade då för mig att den där ”rävbacken” ju var god. Vilken ”rävbacke”, frågade jag. Ja, eller ”rövstacken” kanske det hette, svarade hon då. Vad hon menade var ”myrstack”, en röra med creme fraiche, färskost, rödlök och rom. Den där ”rövstacken” har jag smålett åt hela kvällen.

Nu står mina systrar här bredvid. De är på sånt där trevligt humör. Fnissar. Kramas. Kommer med diverse märkliga filosofiska iakttagelser. En syster sa precis att hon känner sig full framtill, i bröstet. Och det gör att hon har lite svårt att andas. Särskilt när min andra syster kramar henne för hårt. Och det gör hon ofta.

Såna små skådespel får jag ibland bevittna här hemma. Och de fyller mitt hjärta med någonting annat än saknad. Jag är så innerligt glad att jag har mina systrar.

Tack för att ni inte låter mig ge upp

Förstår inte hur jag kan ha så många ord i mig som måste ut. Det mesta av det jag skriver når aldrig ens er. Det värsta är att mina ord alltid bara handlar om mig. Jag har en drös obesvarade mail i min mailkorg. Fantastiskt fina mail från fantastiskt fina människor. Men när jag läser deras ord vill jag inte bara svara saker som handlar om mig, mig, mig. Det vill jag verkligen inte. Så jag försöker skriva något annat. Men det går inte. Det går bara inte. Jag har raderat vartenda utkast. För alltihop är bara ältande. Det ger mig nog ångest att låta er anonyma läsare ta del av allt detta ältande. Att tvinga på en individuell människa det, med den känsla av förpliktelse att svara som jag vet lätt uppstår, det vill jag inte.

Jag vet att jag mången gång upprepar mig. Jag vet att jag upprepar känslor, händelser, egenskaper, ja, det mesta harvar jag flera gånger om.  Jag vet att jag ofta skriver om de mest ordinära saker. Ibland får jag nästan fnatt när jag har skrivit något riktigt urtrist, och tänker; vem har jag blivit, vad är det för hybris jag egentligen har fått, som på riktigt tror att någon vill lägga tid på att läsa det här? Jag får så dåligt samvete för att jag inte kan inspirera och motivera. Istället ältar jag. Istället har jag fått hybris och stolpar upp de mest ordinära aktiviteter i följd som om de vore en prisvinnande roman. Det gör mig verkligt ledsen att jag är så fast i min egna ofta självupptagna värld.

Med det sagt vill jag nu bara ge er alla ett innerligt tack. Tack för att ni är så många som fortsätter att läsa, kommentera och skicka mail. Trots mina upprepningar och ibland intetsägande texter.  Trots mina ibland alldeles för sena eller till och med uteblivna svar. Och till sist, ett oändligt tack för att ni inte låter mig ge upp. Jag hoppas innerligt att ni själva aldrig gör det heller.

Jag har skrivit många gånger nu att jag inte kan sätta mig ansikte mot ansikte med honom. Jag har skrivit det så många gånger att jag ser det framför mig. Jag ser mig själv sitta där framför honom. På restaurangen förra året den 21 oktober. Han hade överraskat mig och bokat bord. Året innan spenderade vi på McDonalds ätandes glass och jag skojade om att det definitivt hade skett en nedgång sen Grand Hotel på vår ettårsdag och Parisresan på vår tvåårsdag. Men den här årsdagen, den åttaåriga, hade han ansträngt sig så mycket. Han hade klätt upp sig. Jag bar min favoritklänning, en svart i spets. Det var nästan en nervös stämning i luften. Han tittade på mig lite klurigt, som om han hade planerat en överraskning.

När vi hade satt oss tittade han mig i ögonen och fattade tag i min hand, och det kändes precis lika pirrigt som under våra första veckor tillsammans. Så tog han fram en liten smyckesask ur fickan som han räckte till mig. Sen frågade han om jag ville förlova mig på riktigt med honom. Vi hade pratat om det lite löst i flera år egentligen, men aldrig bestämt något officiellt. Han hade inte köpt en ring, för han ville att vi skulle välja tillsammans, men han hade köpt en sagolikt fin droppformad pärla att hänga på det hjärthalsband jag alltid bar som jag hade fått av honom flera år tidigare. Han var så nervös. Blev lite röd om kinderna. Jag blev också nervös. Kände hur hjärtat började klappa lite fortare och hur det hettade i ansiktet. Och det var som att vi var alldeles nykära igen. Han satte pärlan på kedjan och knäppte spännet i min nacke. Och jag var lyckligare än någonsin.

Jag gråter nu ohämmat igen. Tårar och kallsvettningar gör att jag är genomblöt precis överallt. Jag har inte gråtit så mycket som jag har gjort de två senaste dagarna på flera veckor. Jag vet inte vad som händer. Jag vet inte varför jag reagerar så här. Jag vet inte varför det blir värre och inte bättre. Jag vet inte, för jag tycker verkligen att jag gör allt jag kan. Jag har varit i fjällen och åkt skidor med släkten, jag har varit på jobbet och i alla fall försökt uträtta något av värde, och jag har umgåtts och haft det trevligt med min familj. Men jag får inte stopp på tårarna. Jag saknar honom oändligt mycket. Det är en gränslös saknad som tar över hela mig. Jag kan inte sluta älska honom. Och varenda sekund saknar jag honom. Det går inte över. Jag önskar bara en stunds frid. En liten stund utan dessa förgörande känslor av saknad.

Jag överlevde så klart

Jag ser hur min bröstkorg rör sig upp och ned. Jag känner luften passera in genom min mun och ner i mina lungor. Jag andas. Jag kan med mina fingrar känna något pulsera i min handled. Jag kan känna en rytmisk rörelse inne i mitt bröst. Mitt hjärta slår. Jag har överlevt.

Natten blev värre än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Jag försökte spola bort tårarna med vatten. Men de tycktes aldrig sina. Jag försökte få bort den värsta huvudvärken med Alvedon. Men det var omöjligt. Snart mådde jag så illa att jag var tvungen att lägga mig på toalettgolvet. Och där låg jag. Och önskade att jag var död. Önskade att någon kunde göra slut på det onda en gång för alla. Klockan fyra tog jag desperat en sömntablett från USA. Trots att psykiatrikern har sagt att jag inte ska ta dem. Men jag gjorde det ändå och genom ett mirakel kunde jag på något sätt falla i sömn.

Mina ögonlock är inte nådiga mot mig denna morgon. Det syns. Det syns tydligt vad som har hänt. Min syster och min mamma väntar på mig därute. Jag vill inte gå ut dit. Jag slutade för några veckor sen att gråta inför min familj. Jag blev för medveten. Fann självbehärskningen. Och höll tårarna inne.

Mina systrar läser min blogg. Det är jag säker på. Jag försöker att inte tänka på det. För då blir jag rädd. Hämmad. Då är det inte längre min privata plattform där jag får göra vad jag vill. Min syster har kanske läst vad jag skrev i natt. Hon kanske läser det i detta nu. Men det är ändå inte samma sak som att möta deras ögon. Möta deras ögon och låta dem se mitt söndergråtna ansikte, med ögonlock som knappt går att öppna. Det vill jag inte. Det klarar jag inte.

Kommentaren igår. Jag trodde aldrig att den var illa menad. Jag tyckte aldrig att den var klumpigt skriven. Det var bara en förklaring, ett perspektiv, en åsikt. Men de tankegångarna, de sätter igång paniken i mig. Det är inte min mening att ta åt mig så. Jag kände något komma smygande när jag läste vad som stod. Jag beslöt mig snabbt för att trycka bort kommentaren ur mitt synfält. Inte för att den var dum, utan bara för att jag visste att jag inte klarade av den. Jag gick in i duschen. Försökte tänka på något annat. Men odjuret hade redan väckts till liv. Det gick inte att stoppa. Och så var jag där igen. På botten och krälade. Som jag har varit så många gånger förr, men som jag trots det aldrig vänjer mig vid. Jag slutar aldrig överrumplas av kraften i den ångest och panik som omsluter mig. Den är alltid chockartat stor och omöjlig att hantera med något annat än kollaps.

Men jag överlevde. Som jag alltid har gjort Och idag blir en dag till att fortsätta göra just det. Överleva.

Kvällen har varit okej. Trodde att jag skulle få en okej natt. Trodde att jag skulle få sömn som jag desperat behöver. Men för en timme sen halkade jag ner igen. Riktigt djupt ner. Någon lämnade en kommentar om att jag inte skulle se hans handlingar som kärleksförklaringar, utan som något han bara gjorde för att försöka känna kärlek igen. Att det är vanligt att man gör så. Att det var ett moget beslut att säga att han inte älskade mig. Denna kommentar har nu fått mig att kollapsa totalt. För de orden innebär att allt jag upplevde vårt sista halvår bara var en illusion, något som inte var verkligt eller betydde något för honom.

Det betyder att han tatuerade in mitt födelsedatum, inte för att han älskade mig, utan för att han just inte gjorde det men ville göra det. Det betyder att han låg på min mage, smekte den och sa att han längtade tills det låg någon därinne, inte för att han längtade tills det gjorde det, utan för att han tänkte att om det gjorde det, skulle det kännas bättre. Det betyder att han höll min hand på New Yorks gator och sa att han önskade att vi kunde flytta dit tillsammans någon dag, inte för att han så gärna ville bo där med mig, utan för att han önskade att han någon gång skulle vilja det. Det betyder att alla hans sms där han skrev att han älskade mig över allt annat, att han saknade mig, att han längtade tills vi skulle gifta oss, var osanna. Det betyder att alla gånger han har tittat mig i ögonen och sagt att han älskar mig bara var för att övertyga sig själv. Det betyder att allt jag har trott på, allt som har utgjort hela min existens, inte är på riktigt.

Om det var ett moget beslut att berätta att han inte älskade mig den där natten den 5 september, efter att ha spenderat hela eftermiddagen och kvällen med henne, då måste han ha tänkt på det varje minut hela sommaren. Hela sommaren som vi spenderade tillsammans. På landet när vi satt på loftet med mina kusiner och provade ut bröllopsfrisyrer och han berättade om talet han skulle hålla på vårt bröllop. På alla lägenhetsvisningar vi var på när vi pratade om att vi ville ha en lägenhet där vi kunde få vårt första barn. På planet till New York i juni när han sa att han aldrig hade känt sig så glad och uppspelt. På inflyttningsdagen den 1 augusti när han stolt gick runt och visade alla hur fint det skulle bli. På Ikea i mitten av augusti när jag satt på vagnen och skrattade hejdlöst för att han körde rally med mig mellan hyllorna. På hans födelsedag i slutet av augusti när jag tog honom till vår favoritrestaurang och han åt sin favoriträtt och sa att det var det godaste han visste. All den tiden har han då ägnat åt att fundera på sina känslor för mig. All den tiden har han då ägnat åt att besluta sig för att han inte längre älskade mig. 

Hur är det möjligt att han har tänkt på det samtidigt som vi har levt som vi har gjort? Vi var alltid nära. Pratade. Skojade. Skrattade. Han drog sig aldrig någonsin undan. Aldrig. När jag var på konferens mellan den 21 och 24 augusti i somras skrev han till mig att han saknade mig så. Han ringde flera gånger bara för att han ville prata. Hur är det möjligt att man saknar någon som man vill bli av med? Som man tio dagar senare är färdig för gott med? Och om allt bara var lögner – varför? Varför vinnlägga sig om att jag trodde att han älskade mig mer än någonsin? Varför var han tvungen att lura mig så fullständigt? Varför, varför, varför gav han mig inte en riktig chans?

Jag vill inte ens ha era svar den här gången. Jag ställer frågorna ut i universum för att jag inte vet var jag ska göra av all ångest, oro, panik och sorg. Jag vill inte ha förnuftiga svar om att det visst är möjligt att göra så som han har gjort. Att det är normalt. Att det är så man gör när man inte älskar någon längre. För jag kommer aldrig att tro er. Jag kommer bara att kollapsa. Om och om igen kommer jag att kollapsa. Jag klarar knappt att leva utan honom. Men jag klarar definitivt inte att leva med att allt har varit på låtsas. Att inget har varit äkta. Att han har lurat mig hela tiden. För då är det som att det aldrig har existerat. Då är det som att den finaste tiden i mitt liv bara har varit på låtsas. Och det klarar jag inte.

Nu ligger jag här i min säng. Det gör ont att andas. Det gör ont i mitt huvud. Det gör ont i hela kroppen. Det är som att den säger ifrån. Att nu får det vara nog. Det känns som att den håller på att stänga ner. Det känns som att smärtan ska förgöra mig. Det känns som att jag går fysiskt sönder. Det känns som att jag aldrig kommer att orka stiga upp igen. Jag vet inte ens hur jag har lyckats skriva ner detta. För mitt tangentbord är vått. Kanske datorn kraschar nu också. Men det är lika bra. För jag tror inte att jag orkar mer.

Jag vet att det värsta till slut måste passera. Jag har levt i det här tillståndet så pass länge att jag har lärt mig hur det fungerar. Men även om jag egentligen vet det, så känns det som att den här gången kanske jag inte klarar att komma ur det. Den här gången kanske kroppen inte orkar återhämta sig igen. För det bultar så i mitt huvud. Och det är så svårt att andas. Andetagen går inte ner hur mycket jag än anstränger mig. Jag ser knappt något längre. Mina ögon har kollapsat på grund av gråten. Och överallt gör det så vedervärdigt ont.

Han är överallt nu. Jag har låtit honom ta över hela min kropp och jag kan inte trycka bort honom. 

Trotsåldern

Blev idag bjuden på lunch av en kollega till mig. Hon är i min mammas ålder och känns i mångt och mycket som en mammafigur också. Hon är varm, medkännande och förstående vilka inte är de vanligaste attributen i den konsultvärld jag just nu befinner mig i. Jag berättade min historia för henne. Jag berättade och hon kom med tusen egna referenser, tusen historier om andra människor som har blivit utsatta för liknande saker. Jag vet egentligen inte hur jag ska ställa mig till dessa historier som alla berättar för mig. Alla dessa historier om människor som gått igenom helvetet men kommit ut på andra sidan. För jag förstår att man till slut gör det. Att de allra flesta tar sig vidare och sedermera får ett annat liv, ett annat bra liv.

Men mitt problem är att jag inte vill ha något annat liv. Även om det garanterat är bättre än det vakuum jag lever i nu, finns det inte en cell i min kropp som vill ha ett nytt liv. För jag är inte redo att släppa mitt gamla. Det känns som att det bara var en sekund sen jag var i hans famn. En sekund sen vi låg i soffan och tittade på någon av alla våra favoritserier. En sekund sen vi skrattade åt något roligt som bara vi förstod. En sekund sen han tog min hand i sin och höll den hårt. Jag är inte redo att släppa det. Jag är inte redo att släppa honom. Fastän han har släppt mig för länge sen så vill inte jag släppa honom. Jag vill inte ha ett annat liv. Även om det är ett liv med guld och gröna skogar så skulle det inte vara mitt liv. Inte det liv jag vill leva.

Jag vet att jag låter som ett barn i trotsåldern. Kan inte. Vill inte. Vill bara ha det jag inte kan få. Jag ser orimligheten i det hela. Jag ser att jag inte har något annat val än att hantera den sits jag har hamnat i. Men jag har vid tjugosex års ålder kommit in i trotsåldern. Jag kan inte släppa honom och jag vill inte släppa honom. Jag vill bara ha det omöjliga – mitt gamla liv tillbaka. Mitt gamla liv som var helt fantastiskt. Som var fyllt av glädje och skratt. Som var fyllt av intimitet och närhet. Som var fyllt av honom och mig. Jag älskar mitt gamla liv. Jag älskar det så till den grad att jag inte ens kan föreställa mig något annat.

Stark nog att söka hjälp

Igår mailade jag den rehabcoach som jag fått via jobbförsäkringen för att fråga om jag kunde få tillgång till psykologhjälp igen. En annan psykolog än den som för några månader sen sa till mig att jag inte var mottaglig för hans hjälp. Inte för att han var dålig utan för att jag bara inte har förtroende för honom efter att han på eget bevåg avslutade min behandling för att jag vägrade säga att jag förstod att allt var borta för evigt, för att jag vägrade ge upp hoppet. Jag är fortfarande inte ett dugg redo för någonting. Men jag kan inte gå runt och bära på dessa tankar ensam längre. Jag måste ha verktyg för att hantera den här röran som mitt huvud har kommit att bli.

I morse ringde jag gastromottagningen, min magdoktor. Medicinen jag äter är slut i rätt dos hos tillverkaren, vilket innebär att jag måste skyffla in sexton tabletter om dagen istället för mina vanliga åtta. Måste berätta om det som händer just nu. I livet. I min mage. Måste få hjälp att hantera allt innan det kollapsar. Klarar inte att titta in i läkarens ögon en gång till för att få veta att den här medicinen är den sista vi har att pröva, sen är det enda som finns kvar operation. Tänker inte hamna där igen. Aldrig igen.

Efter gastromottagningen ringde jag vårdcentralen. Behöver träffa någon för att prata om mina sömnbesvär, få utskrivet nya sömntabletter att använda när sömnbristen blir outhärdlig. Kanske få remiss därifrån för att prata med någon när försäkringen slutar hjälpa mig. Jag vet inte. Jag vet bara att det krävs en omfattande insats för att få hjälp. Det är inte bara att trycka på en knapp. Man måste på många sätt vara stark för att kunna få hjälp. Det går inte att lägga sig raklång i sängen och hoppas att hjälpen ska anlända. Den gör inte det. Man måste själv ringa, berätta, kanske tjata, stå på sig, ta sig tid, krångla och vara flexibel.

Man måste vara stark för att söka hjälp. Så är det verkligen. Jag har inte varit stark nog. Har förlitat mig helt på min mamma. Hon var där när jag inte kunde låtsas. När paniken var inristad i mitt skinn och ingen kunde blunda för vad som höll på att hända. Men nu. Nu kan jag låtsas. Och då är det upp till mig själv igen. Så precis som jag låtsas vara okej när jag är bland folk, låtsas jag vara stark nu. Låtsas vara tillräckligt stark för att söka hjälp. Och någonstans där hoppas jag att min fejkade styrka kan medföra en smula verklig styrka också.  En smula verklig styrka som kan hjälpa mig skaffa de där verktygen som jag så desperat behöver.

Sin fars son och en negativ spiral

Jag sitter här och tänker på hans pappa. Hans förbannade pappa som aldrig har tyckt om mig. Inte sen hans tre år yngre lillasyster förklarade hur jag hade lagt beslag på hennes storebror. Han var alltid så arg på sin lillasyster för hur hon behandlade mig. Jag erbjöd mig att hjälpa henne med allt mellan himmel och jord, köpte presenter till henne, men hon var stenhård. Inga inkräktare godkändes i hennes familj. Jag kan förvisso förstå henne till viss del, den lilla familjen hade varit med om mycket med svek och uppslitande skilsmässor. Men ändå. På nio år kunde hon inte finna i sitt hjärta att släppa in mig. Jag antar att det låg för mycket i bagaget. För mycket agg. Trots det så har jag alltid tyckt om henne på något sätt. Tyckt att hon är en rolig person att umgås med även om hon ofta hade taggarna utåt.

Men hans pappa. Honom fick jag verkligen aldrig till det med. Han pratar svår danska som jag i ärlighetens namn hade extremt svårt att förstå. Mycket svårare än hans mormor och morfar som brukade prata med mig litegrann som om jag vore ett barn. Det var inte nedvärderande, det var fint. Men hans pappa. Han är förvisso en trevlig man. Allt annat vore lögn att skriva. Men han har i hela sitt liv satt sig själv främst. Och visat det med alla sina handlingar att han trivs så. Jag har väldigt svårt för den inställningen. Hans pappa lämnade hans mamma på deras sjuåriga bröllopsdag. För en ny kvinna på jobbet som han hade varit otrogen med. De hade haft det lite skakigt men på det stora hela bra, planerade att köpa ett hus för barnen att växa upp i. Men en dag var det bara slut med ett ”jag älskar inte dig längre” – inga förklaringar, ingenting. Till slut fick hans mamma veta sanningen av en kollega som hade sett honom och den nya kvinnan gå hand i hand. Nu är han gift och har barn med denna kvinna. Jag förstår inte hur hans mamma kan titta in i hennes ögon och behandla henne så väl som hon gör. Hon är verkligen den större människan på alla sätt och vis.

Jag har alltid tänkt att visst, han och hans pappa är lika på många sätt, tekniknördar som gillar coola grejer, men i övrigt, i övrigt har jag trott att de var mil ifrån varandra. För han, till skillnad från sin pappa, satte alltid andra först, var ödmjuk, ärlig och omtänksam, och inte en gnutta självisk. Jag var helt säker på att det var så. Att på den punkten var de som natt och dag. Nu har det visat sig att han är sin fars son. Han är verkligen sin fars son. Och han skäms inte över det. Min farmor berättade för någon månad sen att hon hade pratat med honom om hans pappa i somras. Om hur synd det var om hans mamma som fått kämpa så hårt i livet. Han hade nonchalant sagt till henne att ”vad då, det är sånt som händer, känslor tar slut”. Den personen jag kände skulle aldrig ha sagt något sånt. Aldrig någonsin. Min farmors ord är inte alltid lätta att tolka för det finns ingen som överdriver som hon, men hennes ord fastnade verkligen. Hade han redan då tänkt på sin pappa, på vad han hade gjort, och ändrat sig i fråga om vad han tyckte om sin pappas beteende? Det hade han nog. Kanske för att han insåg att han var på väg att göra samma sak.

Hans mamma har berättat för mig att efter ungefär sju månader satt hans pappa där på trappan och väntade på henne. Han hade gjort slut tillfälligt med den nya kvinnan. Han sa att ”man kan inte älska två, och jag kan inte sluta tänka på dig.” Men hon gav honom ingen ny chans. Hon säger att hon inte ville utsätta barnen för det. Jag förstår henne. Men den historien, hur osannolik och orimlig den än är, är det jag ofta hänger upp hela min livsgnista på. Den historien som vittnar om att man kan tröttna, bli förälskad i någon annan, men sen ändra sig och inse vad man hade som man kastade bort. Det enda är att de hade barn tillsammans. Och egentligen vet jag ju att det gör hela skillnaden. Jag vet det. Men jag kan ändå inte sluta tänka på den historien. Om hur hans pappa satt på hans mammas trappa och berättade att han älskade henne igen. Ibland när vår hund skäller till tänker jag att han måste ha hört något. Att någon oväntad kommer. Jag tänker att det är han. Att det är han som ska stå där och säga förlåt. Men det är aldrig det. Och innerst inne vet jag att det aldrig kommer att bli så heller. Han är för stolt, och vad det nu verkar, dessutom upp över öronen förälskad i henne och klar med mig för evigt. Men mitt hjärta tar inte in den informationen. Den hänger upp sig på hoppet om att den man som jag älskar en dag ska stå där. Med tårar längs kinderna och berätta att han älskar mig igen.

Jag är en rationell och logisk person. Därför vet jag hur orimligt det jag skriver är. Därför vet jag att jag för det mesta lever i en illusion. Men vet ni. Jag klarar inte att leva i någon annan verklighet. Jag har många gånger tvingats dit i tanken men aldrig varit ens nära att kunna hantera det. För jag ser inget liv utan honom. Trots alla era kloka ord här på bloggen, trots all logik i världen, ser jag inte hur jag någonsin ska kunna släppa in någon annan. För han tar upp all plats. Folk säger till mig att jag borde gå ut och träffa killar. Jag mår illa bara av tanken. När vi var tillsammans var det något jag vid enstaka tillfällen kunde tänka på, spänningen av att träffa någon annan, men nu, nu när jag kan göra vad fan jag vill, mår jag fysiskt illa bara vid tanken. Och det som förut var en missnöjdhet med mitt utseende har förvandlats till äckel inför min egen kropp. Jag kommer inte ur den här negativa spiralen. För jag inser att jag har hamnat i en sån. Men jag kommer bara inte ur den.